Jag älskar inte mensen- men det är skönt att slippa hata den

Nej, jag älskar inte mensen. Gör du? I så fall vill jag bara gratulera.

Mensen har varit ett nödvändigt ont

Egentligen är det väldigt oväntat att jag jobbar med mensskydd och har varit med att grunda ett varumärke inom kvinnohälsa. Jag skulle inte säga att jag haft ett ovanligt komplicerat förhållande till min mens men jag skulle i alla fall säga att det aldrig varit ett speciellt kärleksfullt förhållande. Visst förstår jag rent intellektuellt att den månatliga proceduren är en förutsättning för att kunna bära och få barn – men mensen har i ärlighetens namn alltid känts som ett nödvändigt ont.   

Mensvärk och fläckar

Redan när jag fick mens i tolvårsåldern tyckte jag bara det var jobbigt och jag försökte så långt som möjligt ignorera faktum Jag trodde på något sätt att om jag inte låtsades om mensen så kanske den skulle försvinna, och det beteendet har till viss del följt med mig i livet. Redan från början ställde mensen till det. Jag fick redan tidigt enorma smärtor och kommer fortfarande ihåg när mina föräldrar fick ta mig till akuten pga. magont en sommar. Jag satt och kved i ett hörn och ville inte ens berätta för mina föräldrar att jag hade mens och ännu mindre köras in på en bår med blodfläckar på byxorna. Väl på akuten frågade personalen hur gammal jag var (12 år) och sen utbrast någon högt att ”Då är hon gravid!...”

Begränsningar och pinsamheter 

Därefter följde många mer eller mindre pinsamma upplevelser som jag aldrig delade med någon. Jag fick binda en tröja runt midjan för att dölja att jag blödigt igenom jeansen i skolan. Jag blödde igenom lakanen som killens mamma fick tvätta. Jag tappade ut tamponger på hela golvet i en restaurang. Saker som kanske inte borde vara pinsamma – men som var det. Klart jag hatade mensen.

Dagarna med mens har alltid inneburit begränsningar. Varje gång börjar det med att jag känner att jag drabbats av en kraftig influensa som varar i ett dygn (läs mitt inlägg om mensförkylning). Därefter svullnar kroppen upp, magen blir orolig och jag får svårt att äta. Sen kommer värken som håller i sig ett par dagar och kräver kontinuerligt intag av värktabletter. Och så blödningarna såklart. Blödningarna som gör livet krångligt och innebär byten av mensskydd på utedass, offentliga toaletter eller gemensamma omklädningsrum. Och har bindan åkt på sned eller man glömmer byta i tid – ja då kommer läckorna som ett brev på posten.

Många tycker mensen är jobbig

Jag tror inte på något sätt att mina mens-problem varit eller är speciellt svåra. Om det är något jag lärt mig genom mitt arbete och genom att vänja mig att prata öppet om mens så är det att de allra flesta kvinnor upplever besvär på många olika sätt och delar en massa erfarenheter av skam och skuld kring mens.

Äntligen kan jag acceptera mensen

Och med åldern har jag faktiskt kommit att acceptera min mens. Till sist har jag faktiskt lärt mig ungefär vad som händer under min cykel. Och med absorberande trosor har jag hittat ett sätt att slippa fundera så mycket på mensskydd eller oroa mig för läckage. Men jag kan fortfarande inte säga att jag älskar mensen. Jag känner inte att jag behöver omfamna eller hylla den. Jag behöver inte göra en avgjutning av mina mensiga trosor eller sätta upp en förstoring av en blodig tampong. Jag har full respekt för mensaktivister, som hjälper yngre generationer se på sina kroppar på ett mer positivt sätt och som skapar medvetenhet – de gör ett viktigt jobb. Men för mig personligen är det ett stort steg att bara inte hata min mens. Det får räcka för mig. Just nu. / anna