Tillbaka på jobbet efter föräldraledigheten
Efter mitt andra barn kom jag tillbaka tidigare än planerat till jobbet för att förbättra mina utsikter i en stor omorganisation. Jag var utmålad som någon sorts gerillasoldat – skulle in och skaka om, vända på olika stenar och se till att skapa förändring. Självförtroendet var på topp. En morgon fick jag ett uppdrag av chefen – jag skulle sätta mig in i ett pågående projekt och leda det ur ett inköpsperspektiv. Ett möte med projektgruppen pågick samtidigt som vi pratade. Knackade på dörren och klev in. De cirka 11 männen som satt i rummet var inte förberedda på att jag skulle komma. Jag förklarade min anledning att vara där och tog den sista lediga stolen. Mötet var planerat att pågå hela dagen. Undan för undan började den något frostiga inställning jag inledningsvis möttes av, mjukas upp. När vi skulle bryta för lunch, började folk ställa sig upp – sträcka på sig – det diskuterades var man skulle äta och hur dags vi skulle ses igen.
Kavajen över stolen
Jag står bakom stolen jag suttit på och tittar ner – den är täckt av blod. Minns att jag först blev rädd, panikslagen och för att inte tala om frustrerad. Mensen hade kommit någon dag innan och jag använde en tampong. Hade aldrig haft så kraftig blödning (utom vid förlossningen förstås). Kände ungefär att jag ville sjunka genom jorden, men också att jag inte kunde avbryta nu – inte låta dem se. Hade svårt att bestämma om jag skulle knyta kavajen i midjan eller drapera den över stolen? Mumlade ur mig några ursäkter om att jag inte följde med på lunchen.
Återerövra det goda självförtroendet
Låter de andra försvinna iväg innan jag rullar ut stolen ur rummet, väldigt medveten om att det måste se konstigt ut för kollegor som hade sina arbetsplatser utanför. Försöker skrubba rent stolen på en toalett utan att lyckas särskilt väl. Framförallt blir stolen blöt. Inser att den här kan jag inte sitta på sen. Det tar en stund innan jag kommer på tanken att titta i byxorna.
Låt mig bara säga så här - det var ingen vacker syn!
I butiken några hundra meter från jobbet (tack och lov att det fanns något så nära) köper jag en ny outfit. Tillbaka i mötesrummet, med nya kläder och en stol från ett annat mötesrum. De andra tittar lite konstigt på mig – jag inser att jag aldrig åt något när magen kurrar och mötet fortsätter…
